Ärlighet och bekännelse, något vi vill ha?

 

Ärlighet och bekännelse, något vi vill ha?

I Bibeln står det skrivet att vi som troende skall hjälpa varandra, att vi skall bekänna våra synder inför varandra så att vi kan bli botade. Helt enkelt så leder alltså ärlighet med hur våra liv levs och ser ut till att vi kan bli helade och befriade om vi gör det med och förmedlar Jesu kärlek och nåd.

Varför ser vi då så lite av detta i vårt samhälle, i våra kyrkor och kristna gemenskaper. Varför stannar våra relationer till varandra vid att vi är artiga och trevliga. Varför odlas så lite av nära relationer där vi kan öppet och tryggt våga säga som det är? Så att vi kan hjälpa varandra till att ta tag i problem och förändras, befrias och helas och växa i Kristus likhet.

När vi är brinnande är ärligheten som ved i en brasa, där Herren tänt på och som värmer omgivningen och lockar människor till sig. Jag tänker att i väckelser har en ärlighet funnits där, människor i stora skaror har känt svärdet genom deras hjärtan och sett sin synd och skuld.

De har ropat till Gud om hjälp och mött värme och nåd. Det har varit sanna med sina liv, sett problemens rot och förändrats/förvandlats av Guds Ande.

Men sen har många velat kontrollera och styra, det är mer bekvämt än att leva i överlåtelse och beroende av Herren och en känsla av egenrättfärdighet och makt lockar. Och människor har känt att det velat bort från denna plågande kontroll, kanske så långt att de inte vågar vara ärliga med andra mer, eller ens med sig själva?

En god självrannsakan och utvärdering av våra liv skall inte vara något som skall trycka ner, hålla igen och fördöma, utan befria och leda till helande och närmare relationer både med Gud, andra och oss själva. En möjlighet som för många människor är en hemlighet.

I ett samhälle där det finns så lite rätt och fel, ser vi inte klart vad som egentligen plågar och befriar oss. Vi blir vilsna, utan ett kompass som fungerar och möjlighet att verkligen älska varandra.

Att säga förlåt är bland det finaste och största vi kan säga när vi verkligen menar det. När vi erkänner att vi gjort fel och ändå kan tänka på att hjälpa någon vi sårat till upprättelse och helande. De gånger människor har gjort det mot mig har det alltid tagit djupt, som när några mobbare kom och bad om förlåtelse. Jag hade redan förlåtit, men det gladde mitt hjärta ändå oerhört mycket.

För nu bekräftades det att det som hände var ont och sårande, och mina känslor och tankar kring det var ytterst sanna och verklighetsgrundade.

I Sverige finns det inte mycket av en kultur i att stå till svars inför varandra och i hur vi lever våra liv. Men det finns på andra plaster i världen. Och jag undrar varför är det så?

Som Autist så har jag lätt för att tala och tänka i ärlighet, det ligger liksom naturligt i mig. I många år har frustrationen över att det inte finns den i alla andra, speciellt dem i kyrkan plågat mig. Jag har undrat varför folk stänger sig och nöjer sig med trevlighet. Det gör inte jag och visst jag har inte alltid varit vis i min ärlighet och det har jag fått jobba med, men jag undrar om denna frustration är något som jag delar med Herren?

Bibel talar om att vi skall leva ärliga och uppriktiga med och inför varandra i kärlek och sanning.

Och vi behöver varandra, vi behöver känna trygghet och att vi är överlåtna till att försöka finnas där för varandra.

Om det blir för tuffa saker att tala om bara med en kristen syster/bror och vän så behövs ju naturligtvis också själavårdare, präster, pastorer, diakoner och andra som är utbildade.

Det är ingen motsättning i det så som jag ser det, utan ett viktigt komplement och resurs.

Vissa har tröstens och vishetens gåva extra tydligt.

Men vill vi förändring?

Är min tes sann?

Och var och hur skall denna förändring i så fall se ut och äga rum?

Med många funderingar, böner och kärlek

//Sophia Ivarsson