torsdag 23 november 2017

Om min egen utsatthet

Om min egen utsatthet


Jag ser dig, du kan knappt prata men jag förstår, lite lite grann av din utsatthet, för jag har själv känt utsatthet. Du vill kommunicera men hjärnan eller kroppen säger stop. Du vill gå till toaletten och göra dina behov, men benen bär dig inte. Det så självklara fungerar inte, nästan ingenting verkar fungera. Men ännu slår hjärtat ditt. Nästan ingen verkar vilja ta sig tiden att vara med dig och om någon ändå gör det, känner du dig ensam, för vem kan förstå?
Maten smakar inget längre och livslusten rinner ur dig, du vill kanske inte leva mer, det får räcka såhär kanske du tänker.
Och jag ser dig och förstår, i alla fall så långt som min egen smärta har tagit mig och för mig är de långt, jag har varit djupt djupt ner.

Min egen historia av utsatthet, trauman och psykisk ohälsa är lång. I stora drag så är min barndom kantat av Mobbing, trauman, depression, panik ångest, ja ångest i många av dess former. Numera har jag även fått en förklaring och bekräftelse på det annorlundaskap som jag kände.
De positiva för mig var då kanske mest naturen, skrivandet, tecknandet och målandet och skid och båt semestrar tillsammans med familjen, men annars är så mycket klätt i mörker. Jag hade några vänner, men dessa vänskaper som var få, var ofta inte hälsosamma eller/och slutade dåligt.
Till slut kände jag att jag fick liv in i mitt liv, ett liv som lyfte upp hela min själ och som enligt mig beror på ett möte med en levande Gud, som jag i smyg hade trott på men bannat från mitt liv på grund av mobbingen.
Jag började kalla mig kristen även om jag inte hade tagit till mig allt om Jesus och vad han gjort och vem han är.
Det blev 5-6 år i brinnande iver att på alla sätt jag kunde försöka få ut budskapet om det som jag sa mig tro på.
Men ofta föll jag ihop , depressionen och ångesten kom tillbaka eller så var jag bara helt slut.
Till sist så slut att min kropp sa ifrån rejält.
Jag skulle precis ta studenten och jag tvingade mig själv att försöka ha roligt, men jag var urlakad.
Ett år av försök till att bli bättre på en plats jag inte längre ser som bra, tyckte jag mig vara bättre. Jag var ute på gator och torg och försökte omvända människor eller hjälpa dem i kris situationer, jag jobbade på många olika arbetsplatser i flera olika samhällen och kommuner, jag började studera mer än heltid på distans till en högskola och var ungdomsledare i en kyrka och engagerad i ytterligare några andra kyrkliga sammanhang, - jag var gränslös

Till sist sa det bara stop och jag föll så djupt att jag än idag inte är helt frisk ifrån det -12 år senare
Plötsligt gick allt långsamt, till sist kunde jag inte röra mig och inte heller stå, jag kunde inte tala, jag kunde bara höra men bearbetningen av information gick långsamt inuti mig. Dessa mina frånvaroattacker har återkommit många många gånger. Och jag minns när jag inte ens klarade gå till toaletten ens med hjälp, utan fick göra mina behov precis som så många andra på sina rum med hjälp av andra människor.
Så jag minns mitt liv, minns utsattheten, det ofrivilliga beroendet av andra människor, jag minns övergreppen, jag minns depressionerna och ensamheten, jag känner och vet massor om vad ångest kan göra med ens själ och liv.
Så jag ser dig, men samtidigt som jag kan försöka förstå, går liv inte riktigt helt att jämföra, jag känner bara att jag vill hitta ljuset, det goda i livet även om det får betyda att se det goda i en hemsk situation.
Inga glättiga svar och metoder, nej det goda som är verkligt och som jag hoppas en dag skall bli det som regerar.
Så jag gjorde ett projekt och skrev en bok om det, jag nystade i att hitta skönheten i det som man ofta i dagens Sverige inte ser skönhet i , åldrandet och äldre människor.
De finns hopp och djup av glädje att finna och kunna leva i tacksamhet till.
För visst finns det mycket mörker och det behöver vi poängtera och våga se på, ta i och försöka förändra. Men bara där ser jag något positivt, att våga lysa upp det mörka, nämna det vid namn kan göra att man känner sig sedd och verklig.
Projektet hjälpte mig att hitta min egen röst mer och jag hoppas att jag kan inspirera andra till att göra detsamma.


Personligen har jag börjat finna en tro på Gud som håller för livets stormar och jag söker efter att allt mer finna en väg att gå på som är sund och leder mig närmare Gud, andra människor och mig själv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar